hanna.

mys idag framför datorn. med raggis och allt.

har seriöst sjukt mkt att göra nu. Engelskaförhör tills imorgon och alla papper ligger i skolan. Flöjtlektion imorgon; inte övat ett piss. Spanskaläxa tills på fredag. Fest på fredag och jobb på lördag, innebär ingen sömn. Mys med lisa och carro från lördag till söndag, innebär ingen sömn då heller. Jobb söndag kväll. Nästa vecka skola igen, läxor, prov, jobb 3 ggr i veckan. Återträff, möten hit och dit, Göteborgsresor hit och dit. Och någonstans där emellan ska jag hinna ha ett liv och hinna ta hand om mig själv. Vilket, som det ser ut nu, är snudd på omöjligt. Palla alla plikter och krav och annan skit. Och dessutom har jag i princip lagt på mig allt ansvar frivilligt. Fuck sake!
Om bara du var här nu, om bara du var här och höll om mig och sa att allt kommer ordna sig till slut, allt kommer att bli bra. Men det är en dröm.

och jag är trött.

Igår kväll (fredag) var det Håkan på Liseberg. Typ hela estet åkte ner för att festa. Det var galet roligt. Vi tappade bort varandra hela tiden, vi bråkade med vakter och vi hade allmänt skoj. Musiken var bra, stämmningen var fantastisk och folket var suveräna. Det var mycket bättre än förra året. Kom dock inte hem så sent. Vi drog därifrån typ så fort det var slut. Det var ett under att vi hann med tåget. Vi kuta som sjutton. Så snabbt har jag nog aldrig sprungit. Men vi hann och vi var sjukt ofräscha och svettiga.

hej fjortis!

den här sommaren och den här fina början på terminen har jag telefoniat som aldrig förr. det är galet, fetuing galet vad jag har pratat. Dyrt har det iofs också blivit, men det var det värt. Långa, mysiga, välbehövda samtal har det blivit. Och jag älskar't. I really do. Igår pratade jag med Jonas i enochenhalv timme. det var fete grymt. kul. spännande. roligt och allt där emellan.

see ya!

Utdrag ur boken; "Vi sitter inte bara och luftar vår sorg. Vi vänder oss mot livet på nytt. Vi säger att vi är redo att leva igen och det som vi vill är att ta reda på hur. Vi hjälper varandra att klara det. Var och en av oss måste finna sin egen väg. Jag kan inte tala om för andra hur de ska lyckas. Jag kan bara säga att jag har överlevt.. "


Detta är boken om Nancy Spungen som mördades hösten 1978. Hon blev 20 år. Hon blev knivhuggen till döds i New York, hennes pojkvän, Sid Vicious, anklagas för mordet.
Detta är en bok som verkligen berör på djupet. I boken berättar Nancys mamma om dotterns problematiska liv. Hon berättar om den svåra förlossningen, om allt de tvingas utstå med Nancy, om ångesten och lidandet som präglar hela Nacys liv. Överallt söker de hjälp åt Nancy, men ingen förstår hur illa det egentligen är ställt med Nancy och föräldrarna får snart ge upp. Hon söker sig till droger och musiken. Hon flyttar hemifrån tidigt för att förhindra en ödeläggning av familjen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer om den. Den är oerhört gripande, med ett fantastiskt språk och dess fantastiska men också lite skrämmande innehåll. Read it!